Två livrädda babes och en joggare...

Ja jisses...

Igår knallade jag och Suss milen i Råda. Kanske inte var det smartaste vi gjort. Det var ju rätt varmt. 26 grader eller nåt. Fast vi började ju gå klockan 19, så det borde ju varit rätt ok. Vatten hade vi ordentligt.

Vad vi inte hade ordentligt var MYGGMEDEL. Vi gick där som två väderkvarnar och viftade med armarna. Att vi inte knockade varann är ju ett under...

Myggorna hade nån slags samling en bit över våra huvuden. Så gjorde de ett utfall titt som tätt och bet oss.

Vi fick båda sten i skorna, men att stanna och ta ut den var ju otänkbart, för då skulle man ju blivit bombarderad. Det var bara att knalla på.

Sista fyra kilometrarna var inte roliga. Då hade vi tröttnat, men det var ju bara att knalla på. Att vända hade ju liksom inte funkat...!   

 

Vi fick lite annat att tänka på vid ett tillfälle. Vi gick där och småpratade. Myggen var lugna, så man behövde inte vifta just då.

Jag hör ett ljud bakom mej, och automatiskt vänder jag mej om. Jag ser nåt svart komma mot mej, jag ser bara i ögonvrån, så jag ser inte riktigt vad det är, bara att det är svart och stort.

Jag gallskriker och hoppar år sidan, mot Suss, som blir rädd för att jag blir det, och skriker hon med.

Antagligen skrämmer vi livet ur den joggaren i svarta träningskläder som kutar förbi oss, ursäktande sej att han skrämde oss, han trodde vi hört honom...

Ja. Nu glömde vi myggen ett tag i alla fall...