Om ni undrar...

...varför jag verkar lite däven, tystlåten och inte har mina vanliga halvmetersbloggar för er att läsa, kan jag meddela att jag är inte riktigt ok.

 

Förra veckan fick jag ett brev från min läkare som sa att min desmoida tumör är oförändrad, och allt verkar bra.

 

I mitten på förra veckan började magen krångla, det gör ont och är allmänt otrevligt. Jag ringde läkarsekreteraren idag, som sa att min läkare var ledig denna veckan, men hon tyckte jag skulle åka in till akuten.

Så det gjorde jag. Läkaren jag fick träffa var egentligen ortoped, och när hon läste min journal (det tog henne en halvtimme att skumma igenom - den är typ en dec tjock) blev hon väl lite chockad.

Hon ville att nån kirurg som är specialist på mag och tarm skulle ta hand om mej, helst att min vanliga läkare kollade mej, men hon fick tag i en annan, så på torsdag ska jag till endoskopin, jag och min trasselmage.

 

Det togs en massa prover, och det visade sej att jag hade lite feber.

Man misstänker att jag antingen har ett mindre stopp i tarmen, eller en tarminflammation.

För tillfället kan jag bara vänta, ta det lungt och vila. Jag är lite trött och hängig, som ni kanske förstår, så Suss, jag tror inte jag fixar att gå milen på onsdag...

 

Varför ska jag hela tiden drabbas av än det ena och än det andra för?????

Jag är en glad och sprallig person. Jag försöker att alltid se det positiva i allt. Efter allt jag gått igenom, det var jobbigt då, men jag ser på allt med humor, för det som hänt kan varken jag eller nån annan ändra på. Min sjukdom kommer jag aldrig bli fri från, så jag kan bara acceptera mitt liv som det är.

Jag har en ovanlig sjukdom, och det gör mej till en speciell person, det är så jag tänker. Det jag har gått igenom kanske kan vara till stöd och hjälp för nån annan.

Men ändå undrar jag VARFÖR JAG???

Och så skäms jag. Varför skulle jag INTE??? Om jag skulle önska bort det från mej själv, kanske jag önskar det på nån annan??

Ibland tycker jag så jäkla synd om mej själv, för att jag gått igenom mer än jag borde.

MEN JAG VILL INTE att det ska vara synd om mej. Det finns alltid andra som har det värre, men när man gång på gång drabbas av konstiga saker blir jag arg och ledsen och undrar vad jag gjort för att förtjäna detta.

Då blir jag ännu argare och ledsnare för att jag är så egoistisk.