Nån hade snott våran stock!

 

Här är historien från våra strapatser från Kinnekulleleden!

Vi startade klockan 9:30 från Hällekis camping, något senare än vi tänkt, men vi kom iväg i alla fall! Det var disigt, luften var fuktig. Gräset var också vått, så skorna blev sådär mysigt våta efter ett tag…

Klantiga som vi var, hade både jag och Suss glömt impregnera skorna!

 

Vi har den vackraste sträckan först, jämns med Vänern, på klipporna. Tyvärr försvann mycket av de vackra vyerna i diset…

 

Efter en bits vandring längs klipporna kom vi ut på en väg, den är krokig och smal. Vi hör bil- ljud, och tycker att det kommer från båda hållen!

Mycket riktigt, mitt i kröken kommer en husbil bakifrån och en bil med släp framifrån! Bägge fick ju mer eller mindre tvärnita, de hade ju inte räknat med att två stollar skulle komma knatande, och jag och Suss hade ju inte heller räknat med att hamna PRECIS i mötet! Vi blev smått stressade, och hoppade så gott vi kunde ner i diket. Det kan jag tala om, är inte så lätt när man kånkar på en 70 liters ryggsäck som väger 16 kg…

 

Vid 11:15 tog vi fikapaus, eller mellanmålspaus rättare sagt. Tog ett par utomordentligt goda pizzabullar, och tog av oss de fuktiga tröjorna. Vi hade långärmade tröjor, och vi var svettiga och det var fuktigt ute, så blötan kom från alla håll. Nu hade vi bara T-shirts. Vi satt där och tog det lugnt 20 minuter, sen var det dags igen.

Upp med ryggsäcken på ryggen och knalla iväg.

 

Vid Högkullen var vi klockan 12:45. Tände på trangiaköket (eller vad säger man?? Startade? Satte på?) och blandade den torkade maten med vatten och väntade på att det skulle koka upp.

Under tiden stretchade vi alla muskler vi kunde komma på, och de mest underliga ställningar… Några personer gick förbi, de tittade konstigt på oss. De övningar vi gjorde just då kanske mest liknade yoga, och det klart, det kan ju vara konstigt att utöva på en bänk utanför utkikstornet på Högkullen. Fast kan man som reklamen göra det på en tvättmaskin, så varför inte?

 

Koka upp och låt koka i 5-10 minuter stod det på påsen. Pyttsan. Det var bara soppa då. Vi kokade och kokade. Till slut verkade det vara något sånär.

Vi lassade på i våra kåsor. Det såg ut mer som en gul gröt, vår pasta med kyckling och banan. Det var uppenbarligen curry i, därav den fula gula färgen. Inte mycket för världen så det ut, men det smakade jättebra, trots att pastan var aningens överkokt!

Fast allt brukar ju vara gott när man är hungrig.

 

Suss skulle skrapa ur matresterna i soptunnan. Då hör man ett klonk, och sen oj. Det var Suss som tappade kastrullen i soptunnan. Som tur var, var det skräp i, så den föll inte så långt!

 

Vi hade fotvädring medan vattnet till kaffet skulle koka upp. Det betyder att om man har blöta skor tar man av sej dem och strumporna för att torka. Mina fötter såg lite otäcka ut. Alldeles bleka och skrynkliga. Som ett lik som legat i vattnet. Kändes inte så kul.

 

Nu var kaffevattnet klart. Nescafé är ingen höjdare, jag lär mej aldrig hur man ska dosera, så det blir jämt galet. Men strö i lite pulvermjölk så smakar det ganska ok. Och det är ju koffein…

 

Efter kaffet hade våra fossingar torkat, och vi fixade till plåster och dylikt, som vi satt på innan för att undvika skavsår. Mina satt bra, Suss hade lyckats få sina lite ur led…

På med nya strumpor! GUUUD vad skönt. Sen på med blöta skor. Mindre skönt…

 

Efter 2 timmar är vi klara med alla omständiga bestyr, och kan gå iväg igen!

 

Vi pinnade på bra, fick ordentlig energi av middagen, så vi gick till Oxelbacken på knappa 1 och en halv timme! Där tog vi ett litet break, för den uppförsbacken är inte att leka med!

Precis när vi kommit upp ringde min mobil. Det var Richy som undrade vart hårvaxet var nånstans. Han skulle nämligen på fest!

 

Vi var framme vid Martorpsfallen klockan 17:30, där vi fikade lite. Smarriga svampfyllda bröd! Gick igen efter 20 minuters paus.

 

Äntligen! Klockan är 19:30, och vi är framme vid vindskyddet vid Lasses grotta, där vi ska övernatta!! Fast innan vi kommer fram hör vi röster, och vi inser att det redan är folk där! Vi tycker det låter som barn, så då kan vi ju hoppas att de inte ska sova där, eller att det i alla fall blir rätt lugnt… Fem personer i 20-års åldern som tänker partaja ordentligt var inget vi önskade…

 

Det visade sej vara en mamma med hennes två barn, en tjej på 11 och en kille några år yngre samt en kille till, som var klasskompis med tjejen.

Givetvis skulle de övernatta…

 

Vi sa att vi gick hela leden, kånkade på 16 kg och hade gått 2,5 mil, och frågade om vi fick plats med.

Mamman sa att ”ja vi kan ju inte köra iväg er till nästa vindskydd, drygt en mil bort”.

Det var vi tacksamma för.

Det var precis att alla fick plats i vindskyddet.

De hade bilen där, och senare kunde vi konstatera att det hade hela bohaget med sej!

 

Elden var igång, så att jag släpat med tändblock och Suss braständare helt i onödan var lite störigt…

Men vi fick ju grillad korv direkt! Inte dumt alls! Lite dumt var det att jag lagt (i brist på annan plats- jag misstänkte att detta skulle hända) korvbröden överst i ryggsäcken, varpå jag drog igen alla tampar och la dit sovsäcken, och drog åt alla remmar så hårt jag kunde…

När jag tog upp dem var det ungefär som toapapper…a la kompakt! Och då menar jag verkligen kompakt! Plattare korvbröd har jag aldrig sett!

Men nu är vi i skogen, då blir det som det blir, vi pillade upp dem, och lyckades knöka ner korven, så det blev korv med bröd till slut!

 

Sen var det dags för groggen! Två 50 cl drickor hade vi med oss, och lite ”annat”. Vi blandade lite diskret med tanke på barnen varsin grogg i kåsorna och skålade tyst!

 

Helt plötsligt tar mamman fram en ljusstake med ett stearinljus, tänder det och börjar läsa godnattsaga!

Ja, detta var ju mysigt! Det var längesen man hörde godnattsaga… fast det verkade lite överambitiöst måste jag säja…

 

Sen kommer en bil. Det var kompisens pappa med deras hund. Efter yttrligare ett tag kom en bil till. Jag och Suss började bli lite fundersamma var detta skulle sluta, för ur bilen kommer en kompis till tjejen, hennes lillebror och föräldrarna!

Verkade ju bli hela samhället här!

 

Tjejens kompis vill sova över, hon har t.o.m. med sej sovsäck… De kunde ju se att det redan var fullt, men inga problem sa mamman, vi knör ihop oss!

Inte tänkte jag knö ihop mej inte… Tyckte det inte var nåt vidare, men det var ju de som skulle knö, och deras bekymmer. Det gick ju inte in ett till liggunderlag i alla fall!

 

Vi la oss vid 22:45 tror jag, och till slut hade barnen fnissat färdigt, och vi somnade.

Jag vaknade till ett par timmar senare av att jag hade ont i höften och högerarmen var bortdomnad. Vände mej på rygg. Vaknade igen efter några timmar av ont i nacken…

La mej på mage och sov en stund. Inget bekvämt. Andra sidan då. Somnade och vaknade av att vänster arm var bortdomnad…

Men detta är livet i naturen! Lite hårt och obekvämt, men ändå jättemysigt!

 

Jag hade stängt av ljudet på mobilen, och på morgonen hade jag 4 missade samtal från Richy, samt ett meddelande från honom på mobilsvar. Han sa (aningens berusad):

Hej! (tugg, tugg, smask) Vad gör du? (smask, tugg) Sover du? (tugg, tugg) Ja vi ses imorn! (smask) (och så ett grötigt: ) God natt!

Han pratade in ett meddelande på mitt mobilsvar samtidigt som han käkade chips!

 

Vi vaknade klockan 7… eller JAG vaknade klockan 7. Jag kikade ut, det var en mysig morgondimma över ängen framför vindskyddet.

Jag kliade mej lite på armen, och vad nu? Det var nåt där. Jag tittade, och där satt en stor fästing!

”Shit” sa jag halvhögt, men tillräckligt för att väcka Suss, som trodde att vi försovit oss, att klockan var 11 eller nåt!

Nej då, sa jag. Jag har en äcklig fästing bara.

Ingen av oss hade pincett. Detta ska vi komma ihåg nästa gång. Jag sa att vi får ta två knivar då.

Susanne insåg att då var det hon som blev tvungen att ta fästingen.

Men vilken tur hon har! Mamman var duktig på att ta fästingar. Hon klämde åt med nageln och vred lite. FLUPP sa det, och så var den väck, med huvud och allt!

Det var lite nytta med att ha dem där i alla fall!

 

Fästingar ja… Man undrar vad det är för liv de lever. Fula är de. Ingen tycker om dem. De gör ingen nytta. Och dessutom borrar de ner huvudet i huden på folk och fä. Det sistnämnda verkar ju helt meningslöst, för de kan ju inte ens se nåt! Man undrar ju vad som är meningen med livet.

De é knepigt, de é de!

 

Nu var det dags att fixa frukost i alla fall. Koka vatten till pulverkaffet och fram med brödet.

 

Familjen bräcker oss med hästlängder, för de dukar upp en brakfrukost! Har man kylväska så har man…

Ost, korv, skinka, tomat, gurka och juice! Inga färdigbredda mackor här inte! Jösses. Hade det inte varit enklare att campa i trädgården??

 

Klockan 9 knatade vi iväg igen. Nya krafter och massor av ork! Fast att ta på ryggsäcken igen var inget vidare… Ömma axlar där axelremmarna sitter, och lika ömma höfter där höftbältet är.

 

Det är en sak som är kul ute i skogen, ALLA hälsar! Det händer ju aldrig annars! Det är väl nån gemenskap eller nåt man känner, att man vill hälsa på alla man möter.

 

Jag har en liten fundering. Varför har man mest grönt och beige på sej när man går i skogen?

Kanske för att det är naturens färger.

 

10:55 tog vi lite mellanmål.

Vi har en stock vi sitter på just där, för vi har våra pausställen.

Men nån hade snott vår stock!

Mitt på leden var en liten avsats med stenblock, och där tyckte vi det var lämpligt att sitta.

Fast lite orolig var man. Det är fler som cyklar MTB på leden, än vandrar, så vi tänkte att kommer det en cyklist hoppas vi att han ser att vi sitter här, annars får han sej nog en trevlig lite flygtur…

11:10 traskade vi iväg igen, utan att ha blivit påkörda.

 

Richy sa att han skulle köra cross i Hjelmsäter, så vi kanske sågs! Det gjorde vi inte, men vi hördes! Ja, vi hörde dem alla fall. Jag och Suss var lite tystare!

 

Matpaus igen klockan 12:10. Samma procedurer igen, fast nu behövde inte fötterna torka! Jag hade en liten blåsa på höger lilltå. Den gjorde jag hål på med en kniv och plåstrade om med ett litet compeedplåster.

JA! Jag vet att man inte ska det, men man kan inte ha en vattenfylld blåsa i skorna! Det funkar inte!

 

Under tiden hörde vi det ständiga brölet från crosshojarna. De var nog inte så långt bort.

 

Denna gången blev maten bättre, för vi la inte på locket, och då kokade vätskan bort lite fortare! Man lär så länge man lever…

Köttfärs med ris och champinjoner blev det idag, med den eminenta drycken vatten till!

Det simmar en del saker i maten och vattnet, så man får inte vara kinkig.

 

När man suttit en stund stelnar man till, trots all stretching. När man ska gå ser man ut som Ozzy Osbourne konstaterade jag!

 

Vi försökte med en annan variant, att ta lååååånga kliv, men då såg vi ut som John Cleese och hans olika gångarter, så utseendemässigt var det inte nåt bättre!

 

Klockan 14 var vi klara och fortsatte vandringen.

Efter ett tag fick jag problem med min lilltå igen.

Hur många Compeed går det på en lilltå?

Svar: 3 små!

Fast det blev nog för mycket, för det blev nästan lite värre, men jag tänkte att jag haltar på så får vi se om det blir bättre.

Mitt på en asfaltsträcka högg det till ordentligt, så jag var tvungen att kolla tån direkt. Såg inget konstigt ut, så vi fortsatte tills vi kom till en äng.

Precis när jag skulle sätta mej hojtar Suss till:

Kolla! En huggorm!

Och mycket riktigt! En liten huggorm på 15 cm!

Jag satte mej lite osäkert, men bytte från 3 små Compeed till en lite större. Nu blev det bättre, och jag kunde fortsätta utan att halta!

Man kollade vart man satte fötterna, man ville ju inte gärna kliva på ormar… Roligare än att bli huggormsbiten kan man ju ha!

 

När vi gick förbi Trolmen hade de bilbingo! 37, trea sjua! Vi hoppades på ett vandringspris när vi gick förbi, men vi fick inget. Jag tror inte de såg oss heller, för det var lite trän emellan.

 

Titt som tätt hörde vi bilbingon. Det var ju så lugnt att ljudet färdades rätt långt.

 

16:25 stannade vi och åt lite.

Det är konstigt, ibland är man inte alls hungrig, men så tar man en tugga, och då blir man jättehungrig!

Likaså med middagarna! När man vet att man snart är framme där vi ska äta, blir man döhungrig!

Vi äter färdigt, och så plötsligt hör vi:

59, femma, nia…!

Vi bröt ihop! Nu har vi blivit förföljda av bilbingon!

Efter 20 minuters vila gick vi igen!

 

Vi går ju inte hela tiden mellan matpauserna. Vi tar små raster emellanåt. Hittar man ett bord eller lämplig sten stannar man och sätter sej för att avlasta ryggen i 5-10 minuter. Ibland räcker det med att stanna och ta ett par djupa andetag.

 

De bästa vägarna är stigarna i skogen, där underlaget är mjukt, och det är varierad natur. Vägarna är urtrista. Särskilt om de går uppåt med svag lutning.

Man blir lite trött på att väja hela tiden bara. Är det inte koskit i nån hage, är det hästskit på nån skogsstig…

 

Sista sträckan innan campingen är värsta puckelpisten… Upp, ner, upp, ner hela tiden. Jag hade ordentligt ont i knäna, så neråt var värst.

 

FRAMME! Klockan var 18:15. Vi stretchade i vanlig ordning innan vi klev in i bilen och åkte hem.

 

När jag kom hem satt Richy i TV rummet i källaren och tittade på TV, hemmabion dånade så han hörde inte när jag kom hem.

Alltså var jag tvungen att gå ner för trappen.

Oj oj oj. Det var inte roligt…

 

Jag packade upp mina grejer och hällde upp ett bad!

Lite badsalt, ett tänt ljus och ett glas öl! Inga fel!!

Det var skönt för mina ömma knän!

Tog peeling på hela kroppen, och kände mej riktigt ren och fräsch!

 

Jag satte mej vid datorn och började skriva, men när jag kommit halvvägs insåg jag att jag inte orkar mer, så jag la ner det, och gick och la mej!

Sov gott hela natten. Fortfarande ont i knäna, men inte mer än lite två små blåsor på lilltån, fast hela den är öm!

Låren är lite onda också, annars är det fint!